Historia Del 2

Kommentera

Sista januari 2011, blir jag opererad. 

Jag är nervös, rädd, spänd på framtiden.

Jag har läst kurser om kost bokat in mig hos dietister. jag är redo.

 

Allt går som det ska, jag kan än säga att det var ett av det bästa besluten i mitt liv. Men spökena finns kvar, även om jag idag äger speglar, åker till stan för att shoppa kläder känner tillsmed att det kan va kul, så känner jag att jag inte är social, har inga vänner, ingen att umgås med.

 

Träffade mitt livs kärlek sommaren 2012. Han är fantastisk. Han vet inte att jag har opereras.

 

Jag skäms att jag inte var stark nog att klara det på egenhand, skäms att jag inte klara det, att jag tog den ”lätta” vägen.

 

Efter vi gifte oss så ville vi skaffa barn. 

 

 

6st missfall… Det va inte planerat. Känslan av man inte duger som människa som kvinna.

Är det pågrund av operationen? En av mina första tankar. Skit är mina andra.

 

En utredning visar att jag har en kromosom avvikelse. Tänker inte slösa tid på att förklara men när fostret ska utvecklas, när celldelningen sker så blir det fel och kroppen stöter bort det. Nån tröst får jag från tanken att det va ”fel” på fosterna, kroppen gjorde det den skulle och stötte bort dem. Låter kanske kallt av mig, men de tröstade mig i den situationen. Jag behövde ha en mening med det, det kunde inte bara vara så.

 

Vi ställer upp oss i kö till PGD, som är en form av IVF. Där de plockar ut mina ägg, hoppas att de hittar ett friskt, befruktar det med min mans sperma, och planterar in det igen sedan hoppas man på det bästa.

Man väntar ca 6 månader på att ens träffa läkaren.

 

Sedan kom det positiva gravtestet, att testa ägglossning och använda det som preventivmedel är inte 100%, min första tanke ska jag vara ärlig var 

*Detta kommer sluta i missfall ändå, kommer inte förlora min plats i vänteön till PGD.’

 

Det var det som var viktigt för mig, jag såg det som min ända chans till barn.

Dagen efter ringde jag min gyn och förklarade situationen han kan min historia och hittade en tid till mig att komma in och kolla ett ultraljud. Jag bestämde mig för att inte säga något till min man, eftersom varför ska vi båda vara ledsna för att detta händer igen, jag har alltid varigt typen som håller min sorg för mig själv.

Gick på mitt ultraljud helt inställd på en tom livmoder, men det var den inte. Det var något där, men för tidigt att säga mer vi bokade in ett återbesök 10 dagar senare och jag lämnade blodprov och urinprov.

Säger fortfarande inget till gubben, han håller på att ta sitt körkort pluggar till teoriprovet, jag känner att jag ska skydda honom från sorgen.

 

10 dagar senare, och jag är tillbaka hos gyn.

 

Där ser vi det, ett hjärta.

Jag känner lycka, panik, ångest och oro.

 

Dagen efter berättar jag för gubben, precis samma dag som han tar körkortet.

 

Nu är vi båda nervösa.

 

Jag har ett återbesök till hos gyn 10 dagar igen.

Hjärtat slår fortfarande, och den växer.

 

Det blir mitt sista besök hos honom, jag får byta till barnmorska och börja gå till MVC.

Skriver in mig och börjar där. Med min historia så får jag en massa extra kontroller vi får se bebis på flera ultraljud och jag blir lugnare.

 

När vi kommer till den magiska V12 så berättar vi för föräldrar och syskon.

 

Idag är vi i V25.

Det är en Pojke 

<3