Historia del 1

Kommentera
Allt började 2010.
Då jag tog beslutet att göra en gastricbypass operation , jag var en väldigt deprimerad ung tjej. Vägde in på 127kg till mina 166cm.
Jag var enligt sjukhuset för frisk för att bli godkänd, men för mig fanns det inget annat val.

Ångesten och depressionen tär på mig alla mina misslyckade dieter alla elaka komentorer från killar och även några tjejer. Tänket på att jag aldrig kommer hitta någon, vem vill vara med mig när jag själv inte vill vara med mig.

Tror det är svårt att förstå hur det känns att hata sig själv. Att inte äga en spegel för man vill inte se sig själv, man går aldrig ut, man umgås aldrig med andra. Man isolerar sig i sin bubbla av självförakt och hat.

Min mamma var vid min sida genom hela beslutet att själv betala för att få operationen genomförd. Banklån på 125000kr.

Många tycker nog detta var fel, eller ”varför gick du inte och träna och började äta rätt” ”Få hjälp av en PT”. Tror inte man kan förklara för något hur jobbigt det är att ens lämna hemmet. Hur det tar emot att gå till ett gym där alla tjejer är snygga och vältränade medan man själv ser sig själv som ett fettklump. I en sal där man är omringad av speglar blir ångesten bara värre paniken sätter in.

Angående maten så var jag en klassisk smyg ätare. Jag åt aldrig framför andra, och har än idag problem med att äta framför andra, i restauranger eller i lunchrummet på jobbet, det tar emot rejält. Tror att alla tittar på mig och dömer vad jag äter. Jag kunde gå hela dagar utan mat för att mitt i natten sätta mig i bilen och åka till snabbmat stället, där jag alltid beställde två menyer, för att hen i kassan inte skulle tro att jag ska äta allt själv, om jag tar med mig två menyer så väntar väl någon hemma, och då verkar det inte som så mycket mat. Men sanningen är jag åker hem själv och slänger i mig all mat själv, och mår skit helt själv.